Stefan och jag beger oss denna gång till Filmhuset och Bio Victor, som till skillnad från Sture samt Klarabiografen, med sin positiva rymd – framför allt vad det gäller ljud- och bildupplevelse! – och sin i viss mån sterila miljö tacksamt nog konsekvent gör att filmen hamnar helt i fokus under besöket. Den pryds av 364 inte helt komfortabla platser i svart skinn. Den är tillägnad Victor Sjöström (skådespelare och regissör, verksam under tidigare delen av 1900-talet).

Denna upplevelse av det sterila slaget som salong Victor erbjuder i kombination med biomörkret under denna lördagsaftonsvisning är vad som behövs för att få ut det mesta av filmen i fokus: “Stardust Memories“, skriven och regisserad av Woody Allen. Det ger ytterligare grogrund för känslan av att aktivt välja att denna lördag, till förmån för 88 minuters riktigt bra kultur och efterföljande gemytliga fikastund, stänga ute alla löjliga underhållningsprogram på TV såväl som alla tråkiga och enformiga “indieklubbar” och den humanitära katastrofen i Gaza.
Nåväl, Stefan lät beskriva den efterlängtande eskapismen i Cinemateket-besöket väldigt fint i det förra inlägget. En av de finaste utvägarna när verkligheten tynger lite för mycket, frestas jag tillägga.

Koncentrationen ligger således i ett här-och-nu och på vad verket i sig självt kan ge. Man hamnar direkt i inledningen i en scen som ska gestalta huvudpersonen Sandy Bates (som givetvis spelas av Mr Allen himself) porträtterade klaustrofobi och är hämtad från Fellinis “8.1/2”. Filmen som förmodligen var den stora inspirationskällan för ”Stardust Memories”, där Marcello Mastroianni i den italienska sextiotalsfilmens scen är instängd i en bil. Woody Allen är från första stund tydlig med att konkretisera att Sandy är instängd i sig själv och kanske mest av sin omgivning i en snäv sfär i sitt skapande – och i en konflikt mot sin egentliga och missförstådda tankevärld.

I denna metafilm är det svårt att inte se att det han skildrar i Sandy är sig själv. Inledningsscenen slår även an estetiken i samma Fellini-referens, svart-vit och flera beröringspunkter. “Det här är en onekligen snygg film” är det första jag tänker på i mitt första möte med den produktiva regissören, som genom filmen, år 1980, riktar skarp kritik mot sig själv och den publik hans föregående filmer har fångat. Denna reflekterande självkritik utgör en depressiv underton som löper genom filmen, den ger synnerligen direkt känslan av att allt som inte han genom sitt skapande kunnat uppnå visar sig vara av yttersta vikt. Det vill säga att den film han tidigare gjort är av bortkastad art. Svart på vitt.

Berömmelse och framgång är tout simple sekundär, det centrala blir denna anspänning som han frivilligt och ivrigt väljer för att värja sig mot det cementerade, konventionella i filmvärlden. Uppgiften för Sandy är att i sin film skildra något annat, något sant betydelsefullt, detta något som inom regissören skriker på uppmärksamhet men i hans omgivning hela tiden stöter på patrull, motarbetas driver honom längre och längre in i både personliga konflikter som mer obskyra sådana. Här möter man alla möjliga människor, allt från löjeväckande fans, bolagschefer som är intoleranta inför all egensinnig kreativitet, till tre olika kärleksrelationer.

Två av dessa relationer är för ointressanta för att beskrivas. Den starkare och mest intressanta även för honom själv är emellertid den till ex-flickvännen Dorrie, vilken spelas av Charlotte Rampling, som agerar mycket neurotiskt, är beroende av Litium och har lämnat Sandy för sin psykiater. Minnen från tiden tillsammans med henne berör honom starkt i ett antal scener, hans försök att nå henne utan att alls lyckas knyta det känslomässiga band han vill är rörande. I hennes skönhet finner Sandy en livsgnista och i detta förlorade en stor sorg. Dessa scener med Dorrie är de som förefaller mest intima i filmen. Ett större djup och just mer intimitet í de mänskliga relationerna hade jag kunnat önska av Allens skildring, där finns ett stort tomrum.

Humorn, eller “det vitsiga“, förefaller inte vara slående, uppriktigheten i den självrannsakande oron är för framträdande för det. Därmed inte sagt att närheten till skratt inte finns i flera scener. Hans dialog med utomjordingar han träffar är storartad komik och visar tydligt, måhända övertydligt, Sandys allt mer frustrerade problematik. En av frågorna han slutligen ställer till dem är: ”Shouldn’t I stop making movies and do something that counts like helping blind people or becoming a missionary or something?” Svaret följer:  ”Let me tell you, You’re not the missionary type. You would never last. And incidentally you’re not Superman. You’re a comedian. You want to do mankind a real service? Tell funnier jokes!”

Vetskapen om att filmen vid tiden efter lansering totalsågades av många kritiker och filmintresserade i USA höjde naturligtvis intressefaktorn betydligt. I min mikrovärld finns det inget bättre än “misslyckade filmer” som får en andra chans, att ett “misslyckande” inte per automatik innebär ett raderande från scenen. Hatten av för Cinemateket som är med och möjliggör det progressiva i att visa det som i andra sammanhang tycks försvinna bort i det orättvist obskyra! När allt kommer omkring handlar allt detta långt ifrån om det enkom efemära …

/Simon