I höstas slog jag och Simon till och investerade båda i Cinematekets 700 kronorsmedlemskort! Det dyra, modell B, då man går gratis på alla filmer under ett halvår. Med det måste man gå på minst 2,33 filmer i månaden för att det ska vara värt pengarna, jämfört med det billigare medlemskort-alternativet. Så det är vad vi försöker hinna med att gå på tillsammans, med en kaffe i anslutning inkluderad. En mycket trevlig kontinuitet in alles, kan rekommenderas.

Och det är ungefär så ofta som den här bloggen kommer uppdateras.  En film ungefär varannan vecka på någon av Cinematekets tre biografer i Stockholm: den största Bio Victor på Filmhuset på Gärdet, mellanstora Sture på Birger Jarlsgatan på Östermalm och nya, minsta Klarabiografen på Kulturhuset vid Sergels torg.

Av det vi såg i höstas skulle jag säga att botten och toppen råkade bli två ganska representativa sidor av det engelska 1980-talsfilmmyntet. Botten med taffligt socialrealistiska “Brevet till Brezjnev” där postpunk-Liverpool möter Harlequin-roman (den beskrivningen kanske låter nästan spännande, men tro mig Colin Nutley skulle säkerligen varit stolt över det här verket), men toppen med Peter Greenaways stortartade fantastiska allkonstverk “Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”. Michael Nymans musik! Scenografin! The sweet smell of tasty revenge!

Men man får ändå säga till den vardagliga, “socialrealistisk” brittiska filmens försvar, att det finns mycket bra i den stilen också, “Gregory’s girl”, Mike Leigh osv. Precis som att det finns en hel del skitjobbig pretentiös artfilm från samma era, alla är inte Greenaway. Och allt är inte “Brevet från Brezjnev”. Fint så.

Apropå mat: en av de saker man gillar med Cinemateket är att noggrant välja från en meny med ingredienser som någon annan, med något bättre koll än man själv har, noggrant valt ut åt en. Den drygt hundraåriga filmhistorien serveras på ett jättestort fat, fyllt till bredden av olika länder, decennier och stilar som passerar revy. Vi glupsar friskt i oss. Till och med när det smakar illa så smakar det åtminstone nästan alltid… intressant.

Dock kan vi nog redan nu meddela att en av våra kräsenheter är att filmerna vi väljer att se är från 1950-talet och framåt, vi är tyvärr inte särskilt intresserade av den tidiga filmhistorien annat än som ren museal historia. Det läser vi gärna om på papper.

Men det är något med tiden ändå; precis som att allt nytt i vissa sammanhang tycks ha ett värde i sig, innebär den passerade tiden, som man är så villkorligt väl medveten om när man bänkar sig framför en Cinemateket-film, en kvalitet i sig. Något slags välbehövlig känsla av extra overklighetsfaktor och eskapism från den konkreta världen på gatan utanför biomörkret. Det där har mer gemensamt med ens drömmar och fantasier och andra spratt av det slag som hjärnan gärna spelar en.

Filmerna är en del av vår historia och frön från fantasierna  från alla som gått omkring här på jorden tidigare än oss. Är det inte rörande fantastiskt att alla dessa filmer och historier skapats och finns och visas igen? Alla dessa människor, alla ansträngningar… Jag skriver det igen: rörande. Man kan säga att den här bloggen, där vi ger tillbaka lite av det vi fått, handlar om det och om dem.

Årets första Cinemateket-film för vår del blev “Petulia” av Richard Lester från 1968, på Sture. Lester är britten som mest är känd för sina Beatles-fimer “A hard day’s night” och “Help!”. Inte sett, och inte så sugen, jag gillar 1960-talet en massa, men är inte jätteintresserad av Beatles. Julie Christie spelar i alla fall Petulia, en ärtig (eller “kooky” som de säger i filmen) ung engelsk överklasstjej som befinner sig i San Francisco och förför den medelålders pansargeneralen Patton aka George C. Scott (dock är han läkare i just den här filmen).

Grateful Dead och Big Brother And The Holding Company flashar förbi i några sekundkorta klipp som man inte riktigt begriper vad de gör där förutom att förmedla något slags krystad zeitgeist av att befinna sig i det groovy sextiotalet, vilket är rätt konstigt eftersom filmen, handlingen och karaktärerna är så livlösa. Man fattar inte motivationen bakom karaktärernas handlingar och man bryr sig inte så värst heller. Fula färger också, en blaskig känsla av sextiotal på väg till sjuttiotal. Trailern förmedlar den där ogroovy groovigheten rätt bra:

Jag slumrar ärligt talat till mitt i filmen. Jag gör det ibland på Cinemateket, antar att det handlar om blandningen av att befinna sig mellan den maximala koncentrationen och den kanske ännu mer maximala avslappningen så som jag ofta gör när jag ser film på bio. Särskilt på Cinemaket. Allt annat försvinner.

Och ibland försvinner alltså även jag, men det där halvsömntillståndet där man vaknar till i korta stötar någonstans mitt i händelseförlopp utan att förstå särskilt mycket av dem tills man nickar till igen och vaknar till på riktigt och börjar hänga med igen. Som en gammal trött pensionär som måste lägga sig senast klockan sju varje kväll.  Har ju varit en hård arbetsvecka förstår ni.

Men grejen är att det där gränslandstillståndet är rätt filmiskt i sig. Att se Tarkovskijs “Spegeln” så där för ett par år sedan, också på Cinemateket, adderade en så febrig känsla till bioupplevelsen att jag inte riktigt vet om jag borde se om den filmen eller inte, för att inte ersätta det minnet med en mer riktig och filmen trogen visning.

Nog om det och nog om “Petulia”. Nästa inlägg skriver Simon. En studs på varje sida, det är en demokratisk blogg detta.

/ Stefan