ci09
En blogg om att gå på Cinemateket. Av Simon H och Stefan Z.“Stardust Memories”
Stefan och jag beger oss denna gång till Filmhuset och Bio Victor, som till skillnad från Sture samt Klarabiografen, med sin positiva rymd – framför allt vad det gäller ljud- och bildupplevelse! – och sin i viss mån sterila miljö tacksamt nog konsekvent gör att filmen hamnar helt i fokus under besöket. Den pryds av 364 inte helt komfortabla platser i svart skinn. Den är tillägnad Victor Sjöström (skådespelare och regissör, verksam under tidigare delen av 1900-talet).
Denna upplevelse av det sterila slaget som salong Victor erbjuder i kombination med biomörkret under denna lördagsaftonsvisning är vad som behövs för att få ut det mesta av filmen i fokus: “Stardust Memories“, skriven och regisserad av Woody Allen. Det ger ytterligare grogrund för känslan av att aktivt välja att denna lördag, till förmån för 88 minuters riktigt bra kultur och efterföljande gemytliga fikastund, stänga ute alla löjliga underhållningsprogram på TV såväl som alla tråkiga och enformiga “indieklubbar” och den humanitära katastrofen i Gaza.
Nåväl, Stefan lät beskriva den efterlängtande eskapismen i Cinemateket-besöket väldigt fint i det förra inlägget. En av de finaste utvägarna när verkligheten tynger lite för mycket, frestas jag tillägga.
Koncentrationen ligger således i ett här-och-nu och på vad verket i sig självt kan ge. Man hamnar direkt i inledningen i en scen som ska gestalta huvudpersonen Sandy Bates (som givetvis spelas av Mr Allen himself) porträtterade klaustrofobi och är hämtad från Fellinis “8.1/2”. Filmen som förmodligen var den stora inspirationskällan för ”Stardust Memories”, där Marcello Mastroianni i den italienska sextiotalsfilmens scen är instängd i en bil. Woody Allen är från första stund tydlig med att konkretisera att Sandy är instängd i sig själv och kanske mest av sin omgivning i en snäv sfär i sitt skapande – och i en konflikt mot sin egentliga och missförstådda tankevärld.
I denna metafilm är det svårt att inte se att det han skildrar i Sandy är sig själv. Inledningsscenen slår även an estetiken i samma Fellini-referens, svart-vit och flera beröringspunkter. ”Det här är en onekligen snygg film” är det första jag tänker på i mitt första möte med den produktiva regissören, som genom filmen, år 1980, riktar skarp kritik mot sig själv och den publik hans föregående filmer har fångat. Denna reflekterande självkritik utgör en depressiv underton som löper genom filmen, den ger synnerligen direkt känslan av att allt som inte han genom sitt skapande kunnat uppnå visar sig vara av yttersta vikt. Det vill säga att den film han tidigare gjort är av bortkastad art. Svart på vitt.
Berömmelse och framgång är tout simple sekundär, det centrala blir denna anspänning som han frivilligt och ivrigt väljer för att värja sig mot det cementerade, konventionella i filmvärlden. Uppgiften för Sandy är att i sin film skildra något annat, något sant betydelsefullt, detta något som inom regissören skriker på uppmärksamhet men i hans omgivning hela tiden stöter på patrull, motarbetas driver honom längre och längre in i både personliga konflikter som mer obskyra sådana. Här möter man alla möjliga människor, allt från löjeväckande fans, bolagschefer som är intoleranta inför all egensinnig kreativitet, till tre olika kärleksrelationer.
Två av dessa relationer är för ointressanta för att beskrivas. Den starkare och mest intressanta även för honom själv är emellertid den till ex-flickvännen Dorrie, vilken spelas av Charlotte Rampling, som agerar mycket neurotiskt, är beroende av Litium och har lämnat Sandy för sin psykiater. Minnen från tiden tillsammans med henne berör honom starkt i ett antal scener, hans försök att nå henne utan att alls lyckas knyta det känslomässiga band han vill är rörande. I hennes skönhet finner Sandy en livsgnista och i detta förlorade en stor sorg. Dessa scener med Dorrie är de som förefaller mest intima i filmen. Ett större djup och just mer intimitet í de mänskliga relationerna hade jag kunnat önska av Allens skildring, där finns ett stort tomrum.
Humorn, eller “det vitsiga“, förefaller inte vara slående, uppriktigheten i den självrannsakande oron är för framträdande för det. Därmed inte sagt att närheten till skratt inte finns i flera scener. Hans dialog med utomjordingar han träffar är storartad komik och visar tydligt, måhända övertydligt, Sandys allt mer frustrerade problematik. En av frågorna han slutligen ställer till dem är: ”Shouldn’t I stop making movies and do something that counts like helping blind people or becoming a missionary or something?” Svaret följer: ”Let me tell you, You’re not the missionary type. You would never last. And incidentally you’re not Superman. You’re a comedian. You want to do mankind a real service? Tell funnier jokes!”
Vetskapen om att filmen vid tiden efter lansering totalsågades av många kritiker och filmintresserade i USA höjde naturligtvis intressefaktorn betydligt. I min mikrovärld finns det inget bättre än “misslyckade filmer” som får en andra chans, att ett “misslyckande” inte per automatik innebär ett raderande från scenen. Hatten av för Cinemateket som är med och möjliggör det progressiva i att visa det som i andra sammanhang tycks försvinna bort i det orättvist obskyra! När allt kommer omkring handlar allt detta långt ifrån om det enkom efemära …
/Simon
”Petulia”
I höstas slog jag och Simon till och investerade båda i Cinematekets 700 kronorsmedlemskort! Det dyra, modell B, då man går gratis på alla filmer under ett halvår. Med det måste man gå på minst 2,33 filmer i månaden för att det ska vara värt pengarna, jämfört med det billigare medlemskort-alternativet. Så det är vad vi försöker hinna med att gå på tillsammans, med en kaffe i anslutning inkluderad. En mycket trevlig kontinuitet in alles, kan rekommenderas.
Och det är ungefär så ofta som den här bloggen kommer uppdateras. En film ungefär varannan vecka på någon av Cinematekets tre biografer i Stockholm: den största Bio Victor på Filmhuset på Gärdet, mellanstora Sture på Birger Jarlsgatan på Östermalm och nya, minsta Klarabiografen på Kulturhuset vid Sergels torg.
Av det vi såg i höstas skulle jag säga att botten och toppen råkade bli två ganska representativa sidor av det engelska 1980-talsfilmmyntet. Botten med taffligt socialrealistiska ”Brevet till Brezjnev” där postpunk-Liverpool möter Harlequin-roman (den beskrivningen kanske låter nästan spännande, men tro mig Colin Nutley skulle säkerligen varit stolt över det här verket), men toppen med Peter Greenaways stortartade fantastiska allkonstverk ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”. Michael Nymans musik! Scenografin! The sweet smell of tasty revenge!
Men man får ändå säga till den vardagliga, ”socialrealistisk” brittiska filmens försvar, att det finns mycket bra i den stilen också, ”Gregory’s girl”, Mike Leigh osv. Precis som att det finns en hel del skitjobbig pretentiös artfilm från samma era, alla är inte Greenaway. Och allt är inte ”Brevet från Brezjnev”. Fint så.
Apropå mat: en av de saker man gillar med Cinemateket är att noggrant välja från en meny med ingredienser som någon annan, med något bättre koll än man själv har, noggrant valt ut åt en. Den drygt hundraåriga filmhistorien serveras på ett jättestort fat, fyllt till bredden av olika länder, decennier och stilar som passerar revy. Vi glupsar friskt i oss. Till och med när det smakar illa så smakar det åtminstone nästan alltid… intressant.
Dock kan vi nog redan nu meddela att en av våra kräsenheter är att filmerna vi väljer att se är från 1950-talet och framåt, vi är tyvärr inte särskilt intresserade av den tidiga filmhistorien annat än som ren museal historia. Det läser vi gärna om på papper.
Men det är något med tiden ändå; precis som att allt nytt i vissa sammanhang tycks ha ett värde i sig, innebär den passerade tiden, som man är så villkorligt väl medveten om när man bänkar sig framför en Cinemateket-film, en kvalitet i sig. Något slags välbehövlig känsla av extra overklighetsfaktor och eskapism från den konkreta världen på gatan utanför biomörkret. Det där har mer gemensamt med ens drömmar och fantasier och andra spratt av det slag som hjärnan gärna spelar en.
Filmerna är en del av vår historia och frön från fantasierna från alla som gått omkring här på jorden tidigare än oss. Är det inte rörande fantastiskt att alla dessa filmer och historier skapats och finns och visas igen? Alla dessa människor, alla ansträngningar… Jag skriver det igen: rörande. Man kan säga att den här bloggen, där vi ger tillbaka lite av det vi fått, handlar om det och om dem.
Årets första Cinemateket-film för vår del blev ”Petulia” av Richard Lester från 1968, på Sture. Lester är britten som mest är känd för sina Beatles-fimer ”A hard day’s night” och ”Help!”. Inte sett, och inte så sugen, jag gillar 1960-talet en massa, men är inte jätteintresserad av Beatles. Julie Christie spelar i alla fall Petulia, en ärtig (eller ”kooky” som de säger i filmen) ung engelsk överklasstjej som befinner sig i San Francisco och förför den medelålders pansargeneralen Patton aka George C. Scott (dock är han läkare i just den här filmen).
Grateful Dead och Big Brother And The Holding Company flashar förbi i några sekundkorta klipp som man inte riktigt begriper vad de gör där förutom att förmedla något slags krystad zeitgeist av att befinna sig i det groovy sextiotalet, vilket är rätt konstigt eftersom filmen, handlingen och karaktärerna är så livlösa. Man fattar inte motivationen bakom karaktärernas handlingar och man bryr sig inte så värst heller. Fula färger också, en blaskig känsla av sextiotal på väg till sjuttiotal. Trailern förmedlar den där ogroovy groovigheten rätt bra:
Jag slumrar ärligt talat till mitt i filmen. Jag gör det ibland på Cinemateket, antar att det handlar om blandningen av att befinna sig mellan den maximala koncentrationen och den kanske ännu mer maximala avslappningen så som jag ofta gör när jag ser film på bio. Särskilt på Cinemaket. Allt annat försvinner.
Och ibland försvinner alltså även jag, men det där halvsömntillståndet där man vaknar till i korta stötar någonstans mitt i händelseförlopp utan att förstå särskilt mycket av dem tills man nickar till igen och vaknar till på riktigt och börjar hänga med igen. Som en gammal trött pensionär som måste lägga sig senast klockan sju varje kväll. Har ju varit en hård arbetsvecka förstår ni.
Men grejen är att det där gränslandstillståndet är rätt filmiskt i sig. Att se Tarkovskijs ”Spegeln” så där för ett par år sedan, också på Cinemateket, adderade en så febrig känsla till bioupplevelsen att jag inte riktigt vet om jag borde se om den filmen eller inte, för att inte ersätta det minnet med en mer riktig och filmen trogen visning.
Nog om det och nog om ”Petulia”. Nästa inlägg skriver Simon. En studs på varje sida, det är en demokratisk blogg detta.
/ Stefan
